luminous

En kompis frågade mig om jag hade graviditetstest över eftersom jag alltid brukar ha test liggandes. Av en ren slump bestämde jag mig för att göra ett test jag också, kan påpeka att jag blev väldigt förvånad när det blev positivt. Jag blev glad samtidigt som jag blev orolig över ekonomin och mina pågående studier. Barnets pappa var arbetslös och hade inte de bästa förutsättningarna att få ett jobb heller. Jag fortsatte ändå graviditeten med förhoppningar om att allt skulle lösa tillslut, det är ändå min inställning till mycket här i livet. 

 

Vi gick på första kontrollen på mvc där vi tog gravtest och kollade vilken vecka jag var i, vi kom fram till ve.8-9. Allt var bra, det kändes pirrigt och nervöst. Jag har ju längtat efter att få bli med barn! Veckorna går och jag jobbar för fullt på mitt sommarjobb. Jag börjar kolla efter namnförslag till min bebis, som jag alltid gjort när jag misstänkt att jag varit gravid.

 

En kväll får jag fruktansvärt ont i magen och får blödningar och blir såklart väldigt orolig över vad som händer så jag ringer 1177. Jag informerar kvinnan som svarar att jag nu är i vecka 11 och plötsligt fått väldigt ont i magen, hon säger att det kan vara normalt och inget jag behöver oroa mig för. Jag bokar tid till mvc och förklarar att jag är orolig över vad som har hänt. Kvinnan på mvc säger samma sak som 1177 att det säkert inte är något att oroa sig för men hon ser att jag menar allvar och erbjuder sig att boka in ett tidigt vaginalt ultraljud för att vara på den säkra sidan. Ultraljudet bokas in redan samma dag på ett större sjukhus då det inte utförs där jag bor. 

 

Väl framme på sjukhuset är jag fruktansvärt nervös över vad som kommer visa sig på skärmen, tänk om jag kommer att få se min bebis?! Jag får ta ett urinprov och blodprov och vi pratar om hur graviditeten har varit hittills medans provsvaren skulle komma. Proverna visade att jag fortfarande var gravid, däremot var värderna väldigt låga för att vara i vecka 11 som gjorde att dom verkade lite oroliga. Vi gjorde ultraljudet och hen som utför det letar efter en bra bild där fostret sitter och gör sedan det där ljudet man inte vill höra: "hmm..."

 

Hen hittar vart fostret sitter, det finns dock ett problem. Fostret har satt sig i äggledaren och har inte utvecklats så som det ska. Ägget trycker på äggledaren som på längre sikt kan leda till att äggledaren spricker vilket kan vara livshotande. Det har förmodligen fastnat i äggledaren för att den är skadad, antingen via ett tidigare missfall eller så är orsaken okänd. Risken med att behålla äggledaren är att nästa gång kan ägget fastna om det hamnar i samma äggledare vilket är 50% risk eftersom man bara har två. Jag fick allt förklarat för mig men allt var som i en dimma, sjukhuspersonalen tittade på mig med en sån där blick som kan få vem som helst att börja gråta. Jag sa bara att det är lugnt, det var ändå inte perfekt timing att få barn, inombords höll jag på att dö av sorg och jag visste inte hur jag skulle hantera hela situationen. Jag läggs in akut på grund av riskerna som finns med utomkvedshavandeskap, som det så fint heter.

 

Inlagd på sjukhus  

Jag blev alltså inlagd på sjukhuset och fick inte äta något utifall att jag skulle behöva åka in på akut operation för att ta bort ena äggledaren. Jag fick ett eget rum på förlossningens avdelning vilket gjorde att jag fick ännu fler blickar där peronalen tyckte synd om mig och liksom bad om ursäkt för vad som hänt mig. Det jobbiga var att jag fortfarande själv inte riktigt förstått vad som hänt eller skulle hända. Jag blev så arg när jag blev så konstigt behandlad. Under första natten råkade jag komma åt alarmknappen som satt bredvid sjukhussängen, sekunden efter hör jag hur det springer folk utanför med en sån där sjukhusbår som människor förflyttas med. Det tar en stund innan jag fattar att dom är på väg till mig, det är nu jag fattar att allt är på allvar. Jag ligger på sjukhus för att min äggledare kan spricka och risken är stor att det uppstår en kraftig blödning. Jag får pinsamt förklara att jag råkat komma åt knappen och ber så hemskt mycket om ursäkt, den natten gråter jag mig själv till söms.

 

Jag mår något bättre när jag får äta frukost eftersom det inte blivit någon operation under första natten som var mest kritisk. Jag får nya blodprov tagna som fortfarande visar på graviditetshormon som minskat något. Däremot vill dom hålla kvar mig tills hormonerna minskat under en viss gräns vilket innebär ytterligare en natt på sjukhuset. Jag känner mig helt tom och ligger bara och väntar på att få åka hem så jag kan få ligga i sängen och må dåligt ifred. På den tredje dagen får jag åka hem med bussen som tar ungefär en timme. Jag känner mig fortfarande tom och förstår nog inte riktigt vad som har hänt och helt ärligt tror jag att jag fortfarande inte har full koll på alla detaljer. 

 

Dagar blir till veckor och veckor blir till månader. På grund av andra omständigheter är det ingen förutom min mamma och mina syskon som vet om vad som har hänt. Jag ser fler och fler som blir gravida i min omgivning och tillslut så bara brister det för mig. När jag åker hem från skolan med bussen så börjar jag storlipa längst bak i bussen, som tur väl är så är det ingen som sitter i närheten. Jag kliver av bussen, går gråtandes hem, stänger och låser dörren och lämnar inte lägenheten på flera dagar. Jag mådde mycket sämre än vad jag någonsin skulle kunna tänka mig och först nu kan jag börja skriva om det, jag har fortfarande problem att prata om det muntligt. Bebisens pappa och jag gick skilda vägar straxt efter allt det här på grund av många olika anledningar men vi är idag mycket bra vänner.