luminous

Längtan jag har just nu är helt sjuk! Det är med skräckblandad förtjusning som jag bara hoppas att vi har fått till det, bara få se det där pluset och få veta att vi har kommit en bit på vägen. Det känns som att barn är det enda jag tänker på och det börjar bli jobbigt att ständigt fundera på om jag kommer ha en bebis i magen eller inte. Man har ju alltid hört att den bästa metoden för att bli gravid är att inte tänka på det för att det sätter press psykiskt. Men hur lätt är det då?! Visst, ska ju inte påstå att vi försökt direkt länge, men med tanke på förra gången vill jag bara påbörja graviditeten och komma förbi dom där veckorna och bara veta att allt är okej. Sen kan det givetvis hända saker efter de första 12 också. Det är inte lätt det här med att vilja ha biologiska barn!

Jag har alltid haft en önskan att bli fosterförälder faktiskt. En tanke jag har är att när vi fått så många biologiska barn som vi önskar att vi känner av hur vi har det i livet. Kanske att vi känner att vi skulle kunna bli en bra fosterfamilj åt barn som behöver ett hem. Sen sitter vi väl där med 12 ungar och är med i tv-programmet Familjen annorlunda :'D

Många tankar som irrar omkring och inte klokare blir jag för det.
Natti natti! ^^